Motspelskonvention: Schneiders markeringar
Ursprung: Karl Schneider f. 1904 i Wien, Österrike
Skapat datum: ungefär 1935, först publicerat 1937 by E.K. O’Brian in Bridge World
Styrkemarkeringar används för att ge partnern hjälp med försvarsspelet. De vanligaste situationerna, där en markering visar styrka eller svaghet är:
Markering på partnerns utspel av en honnör
Det första kortet som sakas i en färg, när man inte kan bekänna på den spelade färgen
Även om man därefter sakar ett kort i en annan färg är detta en styrkemarkering.
Schneiders markering innebär att lågt-högt visar styrka och tvärtom svaghet. I princip innebär det att redan ett lågt kort visar styrka, även om det inte följs av ett högre. Vad som är ett lågt kort beror förstås på vad spelaren har i färgen.
Med E-D-Kn-8-6 är sexan det lägsta kort man kan spela och visar därmed styrka.
Med 6-5-3-2 är sexan det högsta kortet och visar således svaghet.
Det är upp till medspelaren att försöka avgöra vilket som gäller i det aktuella fallet.
Kuriosa: Så sent som 1964 var dessa omvända markeringar förbjudna i USA.
Variationer: Vanliga markeringar, Italienska markeringar.
